Vilka faktorer avgör om en går upp i vikt?
Forskare som undersöker barnobesitas/fetma håller just nu på att studera tarmflora,navelsträngsblod och mammans bröstmjölk för att få svar på varför en del barn går upp i vikt lättare. De undersöker de olika förutsättningar som påverkar en viktuppgång.
”Generna avgör till exempel både hur mycket fett kroppen sparar och hur stor aptiten är, enligt professor Jovanna Dahlgren, som är chef för avdelningen för pediatrik vid Sahlgrenska akademin på Göteborgs universitet”. -svt.se
En studie av råttor visar att när överviktiga råttor placerats tillsammans med normalviktiga råttor har gjort att den normalviktiga råttan har ökat i vikt. Vilket tyder på att tarmfloran spelar en väsentlig roll.
Vi väntar med spänning på studiens slutresultat. Läs hela artikeln här:
https://www.svt.se/…/sa-grundlaggs-vikten-redan-hos-fostret…
Vill du vara med och sprida andras erfarenheter av övervikt eller obesitas/fetma eller lever du själv med övervikt eller obesitas/fetma och vill dela med dig av dina upplevelser? Som patientorganisation vill vi sprida vår målgrupps erfarenheter för att öka kunskapen om övervikt och obesitas/fetma. Vill du vara med och göra skillnad så sök till oss!
Vi letar efter personer som vill skriva texter (anonymt eller namnges) om exempelvis:
- Min uppväxt
- Min omgivning
- Olika aktiviteter som jag tycker om att göra
- En gång var jag med om...
- Jag älskar min kropp
- När jag har varit i kontakt med vården har jag…
- Normer och samhället begränsar...
- Viktstigmatisering leder till...
Dessa ämnena ska kopplas till övervikt eller obesitas/fetma för att vara relevant för oss. Kanske har du något helt annat som vi inte tänkt på som du vill dela med dig av. Eller vill du problematisera vilka normer som finns kring vikt och storlek? Oavsett om det är positiva eller negativa erfarenheter så vill vi få ta del av din berättelse eller dina reflektioner.
Se hela vår annons på https://www.volontarbyran.org/…/personliga-berattelser-kron…
Fiktiv Patientberättelse nr 6
“Jag tappade bort min identitet.”
I och med att jag har opererat mig så har jag blivit förändrad som person. Ibland är jag mer glad, ibland är jag mer depressiv. Jag skulle inte säga att jag mår bättre rent generellt. Min självkänsla och mitt självförtroende är ju inte på topp. Jag vet inte om jag tappade bort min identitet lite i samband med det här.
Nu när jag tittar mig i spegeln så känner jag inte igen mig, utan jag tänker ”vem är det där?”. Då känner jag mig mindre självsäker. Det var så lustigt när jag skulle gå ner till affären och köpa kläder. Jag gick omkring i två timmar tills personalen kom fram och frågade om jag är okej. Jag svarade bara att ”jag vet inte hur jag ska köpa kläder, jag kan inte min storlek och vet inte vad jag passar i”. Bara en sån sak blir jättesvår!
Även om personalen hjälpte mig att hitta snygga kläder i rätt storlek så kände jag mig inte fin, för min kropp kändes inte som min. Det är en ganska stor omställning i självbilden, men också hur andra ser en.
“De tittar på mig två gånger innan de fattar att det är jag.”
Jag har till och med mött människor som inte känner igen mig. De tittar på mig två gånger innan de fattar att det är jag. Så annorlunda ser jag ut. Då tänker jag att det inte är så konstigt att jag inte heller känner igen mig. Sen blir det också jobbigt när de kommenterar hur mycket jag har gått ner, som om det vore så himla positivt. De säger det på ett sätt som att det är en komplimang. Men då undrar jag ju om de tycker att jag är bättre nu, bara för att jag har gått ner.
Det kommer mera bekräftelse och uppmärksamhet från andra efter operationen. Jag märkte hur jag förändrades som person och började testa olika umgängeskretsar. Jag har också börjat jämföra mig själv med andra mycket mer. Man blir helt annorlunda ett tag, så är det. Självkänslan och förtroendet var ju inte direkt bra innan operationen. Och det blev såklart inte bättre bara för att jag gick ner i vikt, vilket folk verkar tro. Det är så förvirrande när man möter människor som säger ”men gud vad liten du är”. Jag fattar ingenting, jag ser mig som väldigt stor fortfarande.
“Det är inte bara att lägga sig under kniven.”
Den bilden av att man bara är stor, att ens självbild i mångt och mycket kretsar kring det, var jag inte beredd på. Det var inget vi pratade om på infoträffen. Det är inte bara att lägga sig under kniven. Alla kan ju opereras liksom. Men det är allt det som kommer efteråt. Det är verkligen hårt arbete, du kommer att få prövningar du inte visste om.
Jag gick ju faktiskt i terapi för att få hjälp med att hantera allt det här. Då fick jag bearbeta mycket av mina känslor mot mig själv. Alla borde gå och prata med någon! Sen är jag så glad över att jag har kontakt med tjejerna som jag låg bredvid på uppvaket. Vi ses ibland och med dem kan jag prata.
Egentligen hade jag önskat att mottagningen ordnade samtalsgrupper så man får träffa och prata med andra om såna här saker. Det hade jag verkligen uppskattat. Sen skulle jag säga att mitt råd till andra som ska operera sig är att ta kontakt med en kurator vare sig du vill eller inte. För det kan vara bra att börja prata med någon när du mår bra, så att de kan fånga upp dig sen när det faktiskt blir jobbigt.
Ni hittar även hela texten för nedladdning här
Över 60000 har nu sett vår film Nolltolerans mot viktistigma! Har du sett den än?
Nolltolerans mot viktstigma! from HOBS on Vimeo.
Vi vill att alla ska veta att obesitas är en kronisk sjukdom, men att det fortfarande saknas nationella riktlinjer för hur den ska behandlas. Samtidigt är det lika viktigt att alla vet att personer som lever med övervikt eller obesitas inte per automatik är patienter. Det är individen själv som vet hur ens helhetshälsa är.
Trots detta bemöts många som lever med övervikt och obesitas av fördomsfulla kommentarer och åsikter om hur deras kroppar ser ut, eller bör se ut.
Genom att öka kunskapen om vad både obesitas samt viktstigma är, så kan vi arbeta för ett samhälle där alla blir behandlade med respekt - oberoende av storlek.
Vi fortsätter att besöka landets mottagningar för att öka samverkan. Idag besökte projektet Örebro och Lindesberg för att etablera samverkan.
Idag kl 15:00 släpper Forum Spetspatient sin rapport om hur patienter med spetskunskaper kan fungera som en resurs för att förbättra vården!
För att se deras webbsändning, gå in här: http://forumspetspatient.ringla.nu/…/rapportslapp-10-mars-n…
En spetspatient är en patient eller närstående som har mycket erfarenhet och kunskap om sin (eller anhörigs) sjukdom och behandling. Det är någon som kan dela med sig av dessa erfarenheter i syfte att öka kunskapen, förbättra vården samt stötta andra patienter.
Vi vet att många som lever med övervikt och obesitas sitter på oerhört mycket viktig spetskunskap! Tack vare att ni delar med er av era erfarenheter och åsikter så kan vi driva påverkansarbete för att obesitasvården ska bli bättre!
“Jag hängde inte med rent psykiskt”
Om jag ska vara ärlig så har den här resan gått lite för snabbt. Jag var hos läkaren, blev remitterad, gick på infoträff och vips så var jag opererad. Det var så mycket fokus på allt praktiskt som skulle hända så jag hängde inte med rent psykiskt.
Men idag när jag tittar i spegeln så ser jag inte mig själv, utan jag ser en främmande människa. Min kropp har förändrats så snabbt att jag inte känner igen mig själv. Jag har nog tappat bort mig själv lite i och med det här.
Och samtidigt ser jag i olika Facebook-grupper att folk som opererat sig postar bilder ett år efter, där de skriver om hur glada de är och hur snygga de känner sig. Men då undrar jag – varför gjorde du det?
”Ibland tänker jag att man blir berusad av att vara smal.”
Det är ju inte av den anledningen man ska operera sig. Jag tycker verkligen att vården borde göra större utredningar innan man erbjuds operation. Man opererar alldeles för lätt utan att ta reda på vissa saker. Jag har inte blivit erbjuden något psykologstöd gällande mitt ätbeteende. Det är inte någon som frågat, inte en enda gång. Varför gör du såhär? Vad fyller mat för funktion?
Tänk om jag kunde fått stöd från sjukvården med att göra allvarliga försök att gå ner i vikt, innan operation kom på tal. Om jag kunde fått träffa psykolog, sjukgymnast och dietist. Med operationen fick jag ju inga verktyg för hur jag lägger om mitt liv.
Gud vad jag önskar att jag hade vetat om allt jobb som kommer med det psykiska. Jag hade inte övervägt att avstå operation om jag hade vetat det, utan jag hade bara varit mer förberedd. Då hade jag vetat att jag som varit deprimerad tidigare riskerar att falla tillbaka i det.
Och det här med ätstörda tankar, det var något jag verkligen inte var beredd på. Jag har aldrig haft såna problem tidigare, men nu händer det att jag tänker ”jag kan inte äta det här jag går upp i vikt”. Jag hade önskat få veta att man kan utveckla en ätstörning, speciellt om du kanske har haft ett matmissbruk. Det är ju sånt de borde kolla innan och sen också följa upp efter operationen. De har inte ens frågat om jag har varit i behov av det. Att de inte ens kollar att man är okej.
”Jag fick aldrig något samtalsstöd.”
Jag tänker att det borde vara obligatoriskt att få prata med en psykolog, så att man får stöd. Hur tänker man kring mat? Hur tänker man kring allt? Är man deprimerad? Klarar man det här rent psykiskt? Jag tycker att det nästan är mer psykiskt än fysiskt jobbigt.
Det som hade varit bäst hade varit en form av gruppträff med andra opererade och sen även individuella samtal med en psykolog. Att man får dela med sig av sina erfarenheter och att man får stöd i det med andra som är opererade.
Jag hoppas verkligen att dom som funderar på operation idag får bättre information. För det är svårt och det kommer att komma utmaningar man inte är beredd på. Det behöver man få veta.
Ladda ner hela texten här
Idag deltog vi på ett vetenskapligt seminarium om hur obesitasvården bör förbättras! Inför riksdags- och regionpolitiker, samt representanter från socialstyrelsen, nationella kunskapsstyrningen och professionen lyfte vi era åsikter.
Vi presenterade ett första resultat på vår enkätundersökning om hur eftervården har fungerat! Tusen tack till dig som delat dina åsikter genom att svara på undersökningen! För dig som ännu inte gjort det är vi glada att informera att enkäten fortfarande går att svara på, det gör du här: https://sv.surveymonkey.com/r/eftervard
På gårdagens seminarium lyfte vi behovet av nationella riktlinjer. Detta gjorde vi tillsammans med Torsten Olbers, Joanna Uddén Hemmingsson, Petter Odmark och Ulrika Jörgensen! Men absolut viktigast var att er röst och era åsikter fick höras!
Tack vare er och med stöd från Arvsfonden kan vi vara med och skapa förändring på nationell nivå!
EASO Policy Conference
Dessvärre ställdes Bryssel in på grund av Corona-viruset, men vi fick delta via länk. Tillsammans med olika europeiska aktörer diskuterades hur vi tillsammans kan driva påverkansarbete för att obesitasvården ska prioriteras politiskt.
Det nämndes att vi måste börja se på obesitas/fetma som en kronisk sjukdom som har flera bakomliggande faktorer. Det handlar inte om ”vilja” utan att vissa kroppar har lättare att samla energi, och i den miljön som erbjuds idag leder till att fler utvecklar obesitas. Behandling behövs finnas tillgänglig för dem som är i behov och varken ekonomi eller geografisk plats ska avgöra möjligheten till vård. En av de stora utmaningarna som vi står inför är den stigmatisering som sker i samhället, av media, men även inom vården. Att leva med obesitas har inget att göra med ”avsaknad av karaktär”. Det är en komplex kronisk sjukdom med 36 bakomliggande faktorer, där de bör erbjudas strukturerad behandling för den som är i behov av vård.
När vården och bemötandet fungerar.
Jag minns vilken aha-upplevelse det var när läkaren förklarade att det är min kropp som motarbetar mig, att jag har en sjukdom som styrs av så många faktorer som jag inte kan påverka. Läkaren beskrev det som att kroppen är ett element som är inställt på 20 grader, att oavsett hur jag försöker sänka temperaturen så kommer den att jobba för att nå 20 grader. Och så har det ju varit, att jag lyckats gå ner i vikt men sen gått upp igen. Jag har alltid känt mig så himla misslyckad över det, att det är jag som är dålig. Därför är det viktigt att vården lämnar ut information om det, att de säger ”nej det är inte du, det är din kropp som motarbetar dig”. Jag trodde aldrig att en läkare skulle säga dom orden till mig.
Redan innan jag kom till den specialistläkaren så fick jag väldigt bra stöd av min underbara husläkare. Hon har kämpat för mig och varit med på resan från början. Ställt rätt frågor, skrivit remisser och också hört av sig för att kolla hur allt går för mig. Då jag har andra sjukdomar och eftersom jag hade testat i princip allt så behövde jag ju verkligen få hjälp. Det förstod hon, så när vi väl bestämt oss för operation så tog det tre månader innan jag fick träffa kirurgen. Det var en väldig process och jag fick ta massa prover, prata med min gamla psykolog och träffa en sjukgymnast.
När jag väl fick träffa specialistläkaren så berättade han hur allt skulle gå till, visade bilder på vad som skulle göras och gav mig en mailadress och ett nummer jag kunde höra av mig till om jag hade fler frågor. Han var väldigt tydlig måste jag säga. Och undersköterskan som jag har mailat med har också varit fantastisk! Jag kunde alltid vända mig till dom. Jag förstår inte hur jag kunde ha sån tur med att ha träffat så förstående och hjälpsam personal. För när jag läser hur det har varit för andra - när de beskriver hur läkare har varit nedlåtande och rentav elaka – då känner jag mig tacksam att jag sluppit det.
Nu har jag varit opererad i mer än 7 år och under alla dessa år har jag lärt känna min kropp mer och mer. Det är en daglig kamp att inte falla tillbaka i skadliga matbeteenden. Men man gör sitt bästa. Mitt största problem är att jag inte kan svälja tabletter, så jag kan inte ta alla tillskott jag behöver ta. Vissa tabletter går ju såklart att tugga eller krossa, men en del ska sväljas hela. Det går inte för mig och därför har jag varit ganska orolig för att jag ska få dåliga värden. Efter att jag flyttat och bytt vårdcentral så har jag varit noga med att ringa och boka tid för att ta prover. Varje gång har jag sagt att jag är orolig för mitt järnvärde, men läkaren svarar bara att jag ska äta mer järnrik kost och att det skulle räcka. Trots att jag känt mig trött och nedstämd så har jag litat på att allt är okej. På något sätt lyckades jag tjata mig till att få testa mina värden var fjärde månad. Och de sa ju att de skulle höra av sig om mina värden var dåliga. Jag pratade med läkaren flera gånger och berättade om hur jag mådde. Han sa bara att jag förmodligen är utbränd och borde sjukskrivas. Det var först flera år efter, när jag fick en ny läkare, som det blev uppmärksammat att något inte stod rätt till. Den här läkaren tog min oro på allvar och tittade mer noggrant på mina tidigare provresultat. Mycket riktigt så hade mina järnvärden dalat under 1,5 års tid! Läkaren var uppriktigt förvånad över att ingen kallat mig och sa till och med att ”det är ju solklart”. Även om jag blev förbannad på att inte ha blivit tagen på allvar tidigare så var det samtidigt skönt att höra att det jag kände var rätt.
Men det bästa med det här läkarbesöket var att hon frågade om hon fick fråga vad jag hade för BMI innan jag valde att operera mig, och om hur jag upplevt det är att hålla vikten efter operationen. Jag har aldrig någonsin varit med om en läkare som frågar om lov att fråga dessa frågor! Man är ju van vid att de kan slänga ur sig frågor som gör att man känner sig påhoppad eller till och med skäms. Men hon tog genast tag i situationen och skickade en remiss för järninfusion och bokade en uppföljningstid. Efter det läkarbesöket var jag så lättad att jag nästan skuttade ut från mottagningen. Att ett besök på 10 minuter kan se så olika ut. Vad jag har lärt mig av det här är att man måste ha tur när det kommer till vem man får som läkare. Det är inte alla som kan eller ens vill lära sig om oss som är opererade. Och när man träffar någon som verkligen vill hjälpa en, då har man tur.
Du hittar även texten här för nedladdning