Vi måste prata om hetsätning!
Publicerad 2022-10-05 09:04 Krönikör Anonym
När jag växte upp bodde vi på landet och hade stora grönsaksland. Mamma lagade alltid sund och balanserad mat. Det fanns en glädje i att laga mat från grunden och den glädjen har följt mig i vuxen ålder. Jag har idag, likt min mamma på den tiden, både kunskap och rutin kring att laga sund mat.
Men samtidigt som det fanns en medvetenhet fanns det också hos min mamma en kontroll kring mat. Det bakades bröd, men inte så ofta kakor och när det väl bakades något sött, så brukade mamma markera det, till exempel genom att säga: “I denna burken ligger 23 kakor.” Vem i familjen det var riktat mot visste vi inte, men känslan av att det var ett förbud, en slags begränsning, fanns där.
Min pappa däremot kunde söka sig till köket för att ta ostskivor med smör på framför mina ögon. Jag vet inte om det var medvetet eller omedvetet som han gjorde det. Med min mamma upplevde jag snarare att hon kunde glömma bort att det fanns mat och hon sökte sig aldrig till köket på det sättet. Själv glömde jag aldrig bort att det fanns någon mat. Kanske fanns det en likhet mellan mig och pappa där? Vi hade båda ett intresse för, och en dragning till mat även om vi inte alltid var hungriga.
Jag kommer ihåg att jag kunde äta utan att vara hungrig. Då var jag kanske tio, tolv år gammal och passade på när mina föräldrar inte var hemma. Eftersom vi bodde avskilt fanns inga butiker i närheten och ingen möjlighet att gå och köpa godis eller glass när man ville ha det. Köket blev därför mitt alternativ.
Jag kommer ihåg hur jag ville äta något och jag sökte mig ut i köket. Jag kunde till exempel äta honung, men känna att det inte räckte. Jag sökte därför vidare i kylskåpet och minns känslan av att äta utan att vara hungrig. Kanske åt jag för att jag var ensam? Kanske låg någonting annat bakom? Sökandet i skåpen, att äta för ätandets skull, jag vet inte vad det handlade om. Men jag kan även känna igen det i vuxen ålder, att jag går ut i köket och bara måste ha något. Beteendet i barndomen var kanske något slags förstadium.
Jag har alltid pendlat i vikt, men aldrig varit överviktig. Någonstans i 25-årsåldern började jag däremot förstå att när jag mådde bra och trivdes, då låg jag också på en lägre vikt. Det blev mer och mer tydligt att när det var jobbigt och stressigt, då påverkades även mitt matintag. När jag pluggade och satt mycket hemma och läste, insåg jag att jag sprang i köket hela tiden.
Det jag inte insåg då var att jag framför allt åt när jag hade en jobbig uppgift, till exempel en diskussion i klassen, och att det jag gjorde var en slags distraktion, och för att jag tyckte det var synd om mig. Jag inser att jag där och då använde maten i ett annat syfte än att bli mätt.
Vid ett tillfälle vände jag mig till vården. Det var en period för sju, åtta år sedan då jag kände att jag måste göra något, att jag inte kunde leva såhär längre. Jag fann en ätstörningsklinik. Det var långa väntetider, men så fick de en lucka och jag blev kallad dit. Jag upplevde dock tidigt att de inte riktigt förstod mitt problem och varför jag sökte hjälp. Behandlingen var väldigt fokuserad på anorexi och jag fick förklarat att hetsätningen var en del av ätstörningen.
Behandlingen jag skulle ta del av handlade om att vänja sig vid mat, att väga maten, lära sig äta lagom portioner och inte äta för fort. En del av detta bestod i att jag skulle ha med mig en liten våg där data registrerades som sedan skulle redovisas och läsas av.
Jag minns att jag tyckte det kändes väldigt jobbigt att behöva sitta på jobbet och hålla på med vågmanicken. Vad skulle jag säga till mina kollegor? Jag kände samtidigt att jag är ju inte dum i huvudet, jag vet ju allt detta, jag vet ju hur jag ska äta, det handlar inte om vad eller hur jag ska äta, det handlar om att jag inte kan kontrollera mitt ätande.
Jag försökte förmedla mina tankar och kan såhär i efterhand bli ganska upprörd när jag tänker tillbaka på behandlingen. Det var inte anpassat efter mig och min ätproblematik och det var väldigt synd. När jag frågade om det fanns andra metoder sa de att det var så de jobbade med patienter som hade ätproblematik. Jag valde därför att avsluta behandlingen, och det kändes väldigt tråkigt. Jag har skämts fruktansvärt mycket över min ätproblematik och inte vågat berätta för min närmaste omgivning. Det känns så skamfyllt. Det är väl bara att sluta äta? Vad är problemet?
Skulle jag berätta om det här för någon, så vet jag att de inte skulle säga något nedlåtande, men det är så svårt för andra att förstå, det är kopplat till så mycket skam och tanken på att en människa inte kan tygla sig. Jag kan knappt förklara det för mig själv. Det är problematiskt. Man skuldbelägger individer för att de inte kan kontrollera sitt beteende.
Det är bättre nu, men det har varit perioder när jag har hetsätit ganska rejält. Där jag är nu finns en medvetenhet. I situationer där jag mår dåligt blir hetsätandet en typ av utlopp för att jag inte kan hantera situationen. Som när min mamma gick bort, när det har varit jobbigt på arbetet eller när jag bara har varit nere.
Det är dock inte på samma nivå som tidigare och inte lika ofta eller regelbundet som under andra delar av mitt liv. Det beror på vilken svårighet det är jag går igenom. Jag kan också bli besatt av att träna och äta rätt. Det är som två olika metoder för att hantera livet, jag väljer den ena eller den andra metoden.
Man måste jämställa hetsätningsproblematik med andra ätstörningar, det är en sjukdom. Precis som andra former psykisk eller fysisk ohälsa. När det handlar om anorexia upplever jag att samhället tycker synd om personen, men när det handlar om grav övervikt upplever jag att det i samhället är mer skamfyllt, samtidigt som det finns ett stort behov av att få hjälp.
Det syns ju inte på mig att jag hetsäter, ibland väger jag lite mer och sedan går jag ner igen. Min problematik är osynlig för samhället, det finns liksom inget mellanting och det är därför som hetsätning behöver belysas.
Folk pratar idag mycket mer om sin psykiska ohälsa, något liknande skulle jag önska med hetsätning. Som hetsätare kan jag vara en aktiv friluftsmänniska, och samtidigt ha en ätstörning. Det handlar om ett sätt att hantera känslor, låt oss prata mer om det!