När drömmen inte blev verklighet
Publicerad 2021-09-20 15:49 Krönikör Emilia
När jag och min sambo hade försökt att bli gravida under 1,5 års tid så blev jag tvungen att fatta ett beslut kring obesitasoperation eller inte. Min dröm har alltid varit att skaffa barn och om vi nu inte lyckas på egen hand så måste vi ta hjälp via IVF. Men för att få IVF-hjälp så krävs det att jag har ett normalt bmi. Det har jag inte och jag hade det definitivt inte för 3 år sedan när hela denna resa började.
I juli 2019 genomgick jag en obesitasoperation, det landade i en gastric sleeve, detta efter att kirurgen så varmt pratade om vilka lyckade resultat det skulle kunna ge mig. Kirurgen målade upp en bild för mig där jag skulle landa på en vikt runt 65 kg. Han mer eller mindre lovade mig fantastiska resultat.
Redan efter operationen märkte jag att något inte stämde. Jag fick ligga kvar på kliniken tre nätter extra för observation. Kirurgen hänvisade till att det var gasen som sprutas in under operation som orsakade obehaget jag kände. Jag trodde givetvis på detta. För jag visste ju inget annat, jag har aldrig opererat bort halva min magsäck tidigare. Jag var lämnad åt att förlita mig på deras expertis.
Obehaget och smärtan försvann inte, och jag kunde inte äta ordentligt. Även efter den obligatoriska flyt- och mosperioden så var det omöjligt att äta fast föda. Allting fastnade och skapade illamående och kräkningar. Därför valde jag att kontakta kliniken igen och fick pratat med dietisten, eftersom alla kirurgen och övrig personal hade semester. Dietisten menade att jag antagligen hade utvecklat känslighet för gluten och borde därför sluta med gluten omedelbart. Jag gjorde som jag blev tillsagd och rekommenderad, men det hjälpte inte.
Tre veckor efter obesitasoperation fick jag söka vård på akuten. Detta då jag hade så ofantligt ont att jag inte ens kunde stå upp. Läkaren på akuten ställde diagnosen: magsår. Jag blev hemskickad med både långtidsverkande och korttidsverkande smärtlindrande mediciner. Men inget annat.
Sedan har det fortsatt så här, trots medicinering för magsår och diverse smärtlindrande preparat så blev jag inte bättre. Men ingen ville eller kunde hjälpa mig. I alla fall var det så det kändes. Det enda som gjordes var att det skrevs ut smärtlindrande mediciner till mig. Och kring dessa fick jag planera mitt liv. Kunde jag åka och hälsa på någon, och äta middag där? Nej, jag hade inte tillräckligt med mediciner för att behandla den eventuella smärtan som skulle uppstå, så jag tackade oftast nej. Jag vågade inte riskera att få ohanterliga smärtor. Jag valde att stanna hemma och åt min kvarg i stället.
På min arbetsplats reagerar kollegerna med oro, och jag blir inkallad på möte då de misstänkte att jag hade drabbats av en ätstörning. Jag fick då berätta för dem att jag genomgått en magsäcksoperation och kan nu efteråt inte äta ordentligt. Oerhört pinsamt och jobbigt, men jag är såklart tacksam över det brydde sig om mig.
I september 2019 blir jag uppringd av kirurgen som nu är tillbaka efter sin semester. Han konstaterar att det är vanligt att ha ont efter denna typ av operation, och han såg ingen anledning till vidare undersökningar. Han skrev ut mer smärtlindring till mig.
Parallellt med detta har jag varit i kontakt med min husläkare via vårdcentralen, som har gjort allt i sin makt för att hjälpa mig. Åtta remisser är skickade till den opererande kliniken men ändå ingen återkoppling eller kallelse.
I april 2020 medverkade jag vid det allra första HOBS Träffas mötet, och insåg då, i samtalet med andra opererade att mitt mående var långt ifrån bra, och att så ska det definitivt inte vara. Jag vände mig till HOBS och fick användbar information om mina rättigheter och vilka verktyg jag kan använda för att komma vidare i mitt fall. Det var skönt att prata med någon som stod på min sida, som bekräftade för mig att detta inte var okej. Vid det här laget mådde jag så pass dåligt att jag hade fått börja med antidepressiva mediciner. Livet hade inte alls blivit som kirurgen lovade mig i juli 2019 innan min obesitasoperation.
Min vårdcentral fortsatte att kämpa för mig, då smärtan fortfarande var konstant. Men det kändes som att ingen trodde på mig, särskilt inte kliniken som opererat mig. Jag hade fortfarande högt bmi, jag rasade inte i vikt. Den opererande kliniken ville ha det till att min smärta nu berodde på min galla. Detta trots att min smärta satt på vänster sida medan gallen sitter på höger. Men september 2020 genomgick jag en operation där min galla plockades bort, någonstans förlitar man sig på vården och deras expertis. Det var dock ingen enkel resa, den i heller. Opererande klinik fick inte utföra denna typ av operation på mig, därför remitterades jag till den allmänna vården. Där var det två års väntetid. I ren desperation, frustrerad, ledsen och trött på att ha ont, övervägde jag att betala för galloperationen själv. Men till sist hittade jag en klinik som kunde utföra operationen via remissen.
Försvann smärtan och min problematik? Absolut inte. Smärtan var den samma, Problematiken att äta fast föda kvarstod. Hade jag opererat bort gallan i onödan? Eftersom smärtan och problematiken inte försvann så fick jag fortsätta kampen om att få adekvat hjälp. Men tack vare uppbackningen av HOBS och mina nyfunna vänner i HOBS Träffas vågade jag göra en IVO-anmälan mot kliniken som utförde min gastric sleeve. Kort därefter hörde kliniken av sig. Jag blev kallade på undersökning, och undersökningen påvisade att jag hade ett stort bråck i magmunnen och ytterligare ett som täckte ⅔ av magsäcken.
Så det som under hela denna tid hade orsakat min smärta var två bråck, inte något magsår, och inte min galla. Lösningen blev ytterligare en operation. En operation där min gastric sleeve omvandlades till en gastric bypass samt att bråcken opererades bort.
Idag mår jag bra och har ingen smärta längre. Däremot så måste jag bearbeta nästa problematik, nämligen min syn på mat. Att gå från att inte kunna äta alls till att nu faktiskt kunna äta men små portioner 5-6 gånger per dag är psykiskt svårt. Men inte bara det, de två åren som har gått har haft en enorm negativ inverkan på mig. Inte nog med att jag har behövt leva med konstant smärta, jag har dessutom blivit tillsagd att jag INTE får bli gravid förens om tidigast två år. Den vanliga rekommendationen efter obesitasoperation är ett år, men för mig blev det två, på grund av mina tidigare komplikationer. 1 ½ år innan min obesitasoperation kämpade vi för att bli gravida, sedan har jag gått med smärta i 1 år, och nu ska jag behöva vänta ytterligare 2 år. Och vem vet, jag kanske aldrig blir smal och får normalt bmi som kirurgen lovade mig 2019? Då får jag ingen IVF-hjälp heller. Jag har dessutom kastat bort 4 ½ år av min mest fertila tid. Det gör mig fruktansvärt ledsen.