Någon gång måste någon bryta tystnaden
Publicerad 2021-07-05 09:56 Krönikör Selma Calgar
Någon gång måste någon bryta tystnaden
Jag kände bara shit! Har det kommit till denna nivå nu? Jag var på ett skådespelarjobb för en liten roll i en tv-serie. När jag kom till kostymavdelningen sa de: “Så stora kläder tror jag inte vi har”. Att uttrycka sig så kändes fel, det var så uppenbart att de ville säga: “Sådär tjock kan du inte vara i denna roll”.
Jag har haft en passion för skådespeleri sedan jag var liten. Min väns pappa var chef för SVT och vi hängde mycket bakom kulisserna. Vi brukar säga att han bidrog till vår skolkning: ”Du tvingade oss att gå på pressvisning”, berättade vi faktiskt för honom för en tid sedan skrattandes. På så sätt ramlade jag in i filmvärlden, från statist till skådespelare. Jag kände aldrig någon rädsla eller att det var jobbigt. Sen har jag gjort bort mig många gånger, men det har bara lett mig framåt. Jag har jobbat mycket på biofilm och produktioner för SVT och TV4. Vidare tog jag även lite extrajobb på Stockholm filmfestival som ledde till att jag blev tillfrågad att presentera en film i sista minten, det är faktiskt en ganska rolig historia. Jag visste inte vad filmen handlade om så jag gick in på toaletten och läste snabbt på om filmen och regissören, ville verkligen uttala hans namn rätt. Sen var det bara att gå upp och presentera filmen. Jag gjorde det lite roligt, improviserade och la till en frankt-turkisk dialekt. Filmen vann filmfestivalen.
Efter att ha spelat huvudrollsinnehavarens mamma fick jag jättebra respons och även en serie gjordes till följd av filmen. Trots detta funderar jag över att ingen har hört av sig till mig. Jag är stor! tänkte jag. Det är inte intressant! Kanske det har med min ålder att göra? Men 99% med min övervikt, det är inte kul. Jag tycker det är jobbigt att prova kläder inför en roll, skriva storlek, det ska inte finnas. Det ska inte behöva finnas skam 2021. Jag jämför mig inte med någon, men om jag hade varit normalviktig hade de kanske hört av sig. Det, det är sorg! Någon gång måste någon bryta tystnaden inom denna bransch. Jag har förstått att det har väldigt mycket med vikt att göra vid castingar för bland annat kvinnoroller. Istället för att lyfta fram hur kvinnan ser ut borde man lyfta fram hennes energi, andra aspekter av hennes inre och yttre egenskaper, inte bara fokusera på att hon ska vara normalviktig med ett specifikt ursprung eller liknande.
När jag var liten föddes jag tre månader för tidigt och låg i kuvös. Det fanns en ständig kamp att gå upp i vikt och jag fick bland annat vitaminsprutor. Min mormor var stor och blev sjuk, min mamma blev också sjuk. Mina förebilder var stora, någonting jag tänkte på ibland. Jag minns att mamma bakade 17 olika sorters bröd, gjorde egen yoghurt och egen sylt. Allt förknippades med mat, glädje, lycka, sorg, alla känslor förknippades på något sätt med mat.
Jag minns hur jag någon gång mellan fyran och sexan ramlade över gasspisen och fastnade med handen. Jag blev liggandes i sex månader. Kort efter det fick jag kikhosta och kunde inte gå till skolan. Belöning fanns i mat, glass och annat sött. Flera år senare, efter att ha legat på sjukhus efter en trafikolycka och slutligen kommit hem följde samma mönster. Jag var ledsen och mamma sa att jag måste äta, precis som när jag var liten, trösten fanns alltid i maten. Jag började trösta mig, äta mer när barnen somnade.
“Hur kunde det gå såhär för vår Selma?”, sa pappa innan sin bortgång? ”Hon var ju så smal”, menade han och syftade på att jag hade tränat gymnastik, handboll och gått på gym under gymnasiet. “Hennes rumpa är stor som petrol office”, sa han. Vi skrattade, jag tog inte åt mig, det var mer roligt där och då.
Idag vet jag att tre trauman i mitt liv har bidragit till min övervikt, det finns en anledning och det handlar om att acceptera det. Som mest har jag vägt 113 kg. Jag fortsätter kämpa, jag fortsätter ägna mig åt det som jag brinner för. Min vision är att om jag går ner i vikt så blir jag mer eftertraktad och andra tänker kanske: ”hon blir aldrig sjuk, hon kan röra sig smidigt”, för det kan ta på krafterna att gå på castings och spela in en film. Det kan handla om att stå upp länge, gå längre sträckor, jag gör det och jag anstränger mig, men visst kan det vara jobbigt.
Jag inbillar mig att det är lättare för normalviktiga och jag har påbörjat min resa mot att gå ner, men inte för utseendet skull. Jag vill bli smidig, hälsosam för MIN skull, det är målet, en ny livsstil. Det handlar BARA om hälsa för mig, bryr mig inte om hur jag ser ut, jag har kommit över det, så pass vuxen är jag.
Min hälsoresa började den första mars. Ett femårigt projekt som jag är med i. 925 personer är med i projektet. Man börjar med små mål, kost, träning, långsiktigt för att undvika att få problem i framtiden. Jag var faktiskt den första som intervjuades för projektet. Under intervjun öppnade jag mig och bjöd på mig själv, jag ger sanningen, lindar inte in den, det är viktigt för mig. Jag berättade om den gången som min telefon plötsligt var borta och jag samtidigt var hungrig. Telefonen hittade jag sedan i kylskåpet. Jag började filma där och då med öppna kylskåpsdörrar frågandes: “Varför har man lampor i kylskåpet? Är det för att man ska äta under natten? Man ska ju inte äta under natten, vad är poängen? sa jag och kände mig irriterad. Intervjupersonerna skrattade med mig många gånger under intervjun.
Det tog 54 år att komma till insikt och jag är öppen om det. Någon gång måste någon bryta tystnaden.
-
Texten är skriven av HOBS-volontären Lana. Vill du också dela din berättelse, skriv då till ambassador@hobs.se