Jag vill bara må bra fysiskt, vilket jag gör nu.
Publicerad 2023-06-15 12:50 Krönikör Carina
.png)
Jag har alltid varit större än de andra tjejerna. När jag var liten åt jag alltid med god aptit, och det har hållit i sig hela livet. Jag har aldrig upplevt att jag blir mätt förrän jag blir proppmätt, och ibland kan jag till och med äta igen bara en timme senare. Jag har testat alla möjliga dieter och följt råd från vinstdrivande företag, dietister, räknat kalorier och så vidare. Men allt detta jojobantande ledde till att jag till slut utvecklade ätstörningar och ångest kring min kropp, mat och vikt.
Först fick jag ortorexi, vilket jag inte ens insåg var en sjukdom. Jag kunde inte avstå från att träna av rädsla för ångesten som skulle komma om jag missade ett pass. Jag vägde all mat jag åt, till och med gurkan, för att räkna kalorierna. All denna träning och svältande ledde till episoder av hetsätning, vilket i sin tur ledde till bulimi. Till slut sökte jag hjälp och behandlades för ätstörning på en klinik. Det hjälpte mig att sluta kräkas, men jag fortsatte att hetsäta under en tid, även när jag fick behandling en timme i veckan.
Jag var sjuk mellan 2005 och 2012, fick terapi år 2012 och blev friskförklarad 2017. Efter det bestämde vi oss för att göra en IVF-behandling, eftersom vi inte har lyckats bli gravid trots att vi försökt i över fem år. Tyvärr mötte jag mycket negativitet och fokus på min vikt från vården, vilket bara ökade min oro.
När man äntligen tar steget att söka hjälp genom IVF är man redan skör, med en stark längtan efter ett barn. Tack och lov var jag stark, tack vare all terapi jag fått, och jag lyckades gå ner 15-18 kg inför behandlingen. Det visade sig också att allt fungerade som det skulle i min kropp och trots att jag vägde 112 kg vid båda IVF-försöken blev jag gravid redan efter första insättningen/återförandet vid båda tillfällena. Att det pratades så mycket om min vikt gav mig mycket onödig oro, rädsla, stress och skuldkänslor.
Mina tankar på vikten började på högstadiet när jag fick höra kommentarer om min kropp från andra elever. De talade om hur min kropp såg ut och att jag hade en stor rumpa. Senare visade det sig att jag hade lipödem, vilket jag haft sedan tonåren. Innan killarna kommenterade min kropp hade jag aldrig ens tänkt på hur jag såg ut eller att andra kunde tycka att jag såg annorlunda ut. Deras kommentarer sårade mig och lämnade ärr inombords som fortfarande finns där.
För att sammanfatta en mycket lång historia har jag tampats med ångest, oro och psykisk ohälsa, gått igenom år av terapi, och jojobantat mig upp och ner i vikt totalt över 170 kilo. Jag har upplevt olika trauman som, även om de inte kan jämföras med mycket som händer i världen, varit tillräckligt jobbiga för mig.
Förra året vägde jag som mest 132 kilo. Jag kände mig energilös och matt. Jag kvävdes nästan av mina egna bröst när jag låg på sidan för att sova, och jag hade sömnapné. Jag hade ständig värk i kroppen och fick ont i fötterna när jag försökte promenera. Jag hade svårt att resa mig upp från golvet efter att ha lekt med barnen, och till slut orkade jag inte ens leka med dem eller gå på promenader.
Det blev en ond cykel. Jag var hela tiden i mitt huvud och tänkte på mat. Jag funderade ständigt på när, var och hur jag skulle äta, och analyserade hela tiden om jag skulle börja äta på grund av mina känslor. Jag visste inte hur det kändes att vara lagom mätt, det hade jag aldrig upplevt. Men nu, tack vare ett GLP-1 läkemedel, känner jag äntligen fysisk mättnad!
Det har inte gett mig tillbaka mitt gamla liv, utan det har gett mig ett helt nytt liv! Jag är nu en glad mamma som leker och busar med barnen, jag har inga smärtor i kroppen, och idag insåg jag att jag inte tagit någon tablett för smärtlindring på åtta månader! Mitt liv har fått en helt annan kvalitet. Jag tänker aldrig på mat längre eller när jag ska äta. Jag äter regelbundet precis som tidigare, men nu räcker det med en portion.
Till och med mina tankar är nöjda, oavsett hur god maten är. Mat är bara mat nu. Jag har inte heller känsloätit en enda gång under dessa månader. Jag är så tacksam och glad för vad den här medicinen har gjort för mig. Men gör ont i mitt hjärta att jag måste betala för den själv. Jag har många hormonrelaterade problem som lipödem, PCOS och PMDS, så jag undrar om mitt naturliga mättnadshormon inte fungerar som det ska.
Varför ska jag behöva betala för denna medicin själv medan andra får fetmaoperationer betalda, som tyvärr ofta leder till komplikationer och viktuppgång igen? Det gör möjligheten att ta medicinen till en klassfråga. Jag är tacksam att jag har möjlighet att betala 2500 kronor per månad för den här medicinen, men jag kan inte spara några pengar eller lägga undan till pensionen. Jag köper en dyr medicin för att ge mig själv chansen att leva längre, men när jag blir äldre undrar jag om det kommer vara värt det när jag inte har pengar.
Just nu väger jag 110 kg och är 179 cm lång. Jag är inte ute efter att ha en smal eller snygg kropp, eller att nå en viss siffra på vågen. Jag vill bara må bra fysiskt, vilket jag gör nu. En klok dietist berättade för mig för några år sedan att min "må-bra-vikt" är just runt 110 kg med tanke på min historik, och hon hade helt rätt! Jag har också så mycket utrymme i mitt huvud nu att tänka på annat än mat, mättnad, aptit och känslomässigt ätande. Det är helt fantastiskt!