Hetsätning hade inte ett namn när jag växte upp
Publicerad 2023-05-30 15:20 Krönikör anonym
Jag minns inte första gången jag hetsåt. Hetsätning fanns inte i min värld. Det pratades en del om anorexi och bulimi och man fick se det på film, hur tjejerna ville vara smala och hoppade över måltider. Men hetsätning sågs inte som ett problem, och hade inte ett namn när jag växte upp.
För mig kom det successivt, och jag reflekterade inte riktigt över det. Det var mer som en tröst. Jag var cirka tio år gammal och gick på en skola där jag blev mobbad. När jag kom hem efter skolan fann jag tröst och lugn i att äta. Jag mådde bra av det.
Med tiden blev det fler och fler mackor, och efter ett tag kunde jag trycka i mig många mackor under en kort tid för att sedan ligga i sängen och vrida på mig av illamående. Efter ett tag, i samma ålder, hände det frekvent. Nästan varje dag tryckte jag i mig massa bröd och mina föräldrar började märka att brödet försvann snabbare än det borde.
Jag har växt upp med fina föräldrar som älskat mig oerhört mycket, men vikt har alltid varit laddat för mig. Mina föräldrar kunde säga kommentarer om hur “klänningen kommer sitta ännu bättre om du går ner lite i vikt”. I födelsedagspresent fick jag träningskläder fast jag önskat mig något helt annat. Jag minns vid ett tillfälle hur jag berättade för min mamma om hur jag inte gillade min kropp och hon nästan maniskt tryckte på hur hon skulle hjälpa mig banta medan jag grät hysteriskt.
Samtidigt som mobbningen och hetsätningen pågick började även hormonerna i min kropp arbeta. Min kropp började förändras. Kommentarerna från mina föräldrar och min släkt började sätta sina avtryck i mig. Hela min självbild blev plötsligt förvrängd och samtidigt som mat var min största tröst var det även min fiende. Att få höra uttryck som till exempel “äta som en gris” och nedlåtande kommentarer mot personer med övervikt, främst från familj och släkt men även i skolan, gav mig inte något utrymme för att känna mig trygg i att dela med mig av vad jag gick igenom.
När jag var 12 år bytte jag skola och hamnade i en tryggare miljö än innan. Jag hamnade i ett tjejgäng med aktiva och smala tjejer, som jag såg det då, och kände fortfarande inte att jag kunde berätta om mitt ätbeteende. Jag visste fortfarande inte om att det fanns något som hette hetsätning. Eftersom mina föräldrar märkte att brödet försvann i rask takt fick jag hitta andra metoder för att kunna hetsäta för att försöka bevara min hemlighet. Jag samlade pant och fick därmed egna pengar som jag kunde handla för. På vägen hem köpte jag massvis med bullar och choklad som jag sedan fick trycka i mig så att jag kunde komma hem tomhänt. Vid ett tillfälle hittade mamma pappret från en chokladkaka och jag minns hur jag kände ilska och dömande från henne. Det fick mig att bli ännu bättre på att dölja beteendet.
På högstadiet och gymnasiet började det pratas mer om hetsätning och jag fick ett namn på mitt beteende. Men även om jag fick det kände jag inte att jag kunde berätta om det för någon. Jag var omringad av tjejer som nästan tävlade om vem som hade värst bulimi eller anorexi. På chattforum uppmanade man varandra till olika bantningsmetoder. Det var klagande mellan kompisar om hur hungrig man var eftersom man inte hade ätit på x antal timmar. Så bara tanken på att nämna att jag tryckt i mig många mackor kvällen innan fanns inte på kartan. Mat och specifikt mycket mat sågs som äckligt. Och det tyckte jag också. När jag hade bulimi-perioder var jag dock väldigt snabb med att försöka visa det för mina vänner. Det var någon sorts konstig tävling, eller kanske ett rop på hjälp?
Först när jag var 20 år öppnade jag upp mig om min hetsätning. Det var för min psykolog på DBT-mottagningen (dialektisk beteendeterapi). Jag fick tala om det öppet utan att det var äckligt. Det var en del av mina självskadebeteenden som jag kunde jobba bort. Ingenting att skämmas över. Efter det har jag blivit lite mer öppen om min hetsätning. Men även jag, som annars är som en öppen bok, pratar inte alls lika mycket om det som om mina andra problem. Det är en känsla av att jag kan lösa det själv. Men även en känsla av skam över att andra ska veta.
För att ha en övervikt eller ''trycka i sig'' mat ses fortfarande inte som en del av mental ohälsa, speciellt inte på min arbetsplats. Jag jobbar på en skola där mina kollegor är kvinnor mellan 35-60 år och där känns det inte ens som en idé att protestera. Allt de talar om är olika viktminskningsmetoder och hur de ibland ''inte förtjänar'' sötsaker när de inte har tränat.
Min familj har blivit mycket bättre på att tänka på vad och hur de säger saker till mig. Det grundar sig i att jag under mina sena tonår uttryckte mycket självhat kring min kropp. Jag vågade också stå på mig mer. Jag förstår också att allt de sagt till mig som gjort mig ledsen inte har grundat sig i att de velat såra mig. De använde sig av fel val av ord och kommer från en annan generation och kultur.
Idag är min hetsätning mycket lugnare. Jag kan ibland köpa en chokladkaka och trycka i mig den med efterföljande äckel-känslor. Men jag återhämtar mig fortare, och med stöd från min sambo känner jag mig lugnare kring det. Jag är en person som kör väldigt svart eller vitt. Ena veckan äter jag knappt någonting och tränar konstant, för att sedan nästa vecka ligga i sängen hela dagarna och äta tills jag mår illa. Men nu jobbar jag varje dag med att försöka hitta balans, för att inte råka pusha mig själv till bristningsgränsen.
Det är en pågående process, men det har blivit oerhört mycket lättare att förstå min hetsätning nu när jag vet att det ÄR en riktig grej. Jag är inte ensam. Hade jag bara kunnat få tillgång till denna kunskap som 10-åring, från lärare, föräldrar eller vilken vuxen som helst, så hade jag nog inte behövt kämpa med det själv så länge.