En lyckoceremoni som slutade i mättnad, illamående och självhat
Publicerad 2021-04-30 10:40 Krönikör Anonym
När jag var liten drev mina föräldrar en liten kvartersbutik. Vi bodde i en idyllisk stad vid havet och jag spenderade en stor del av mina barndomshelger i butiken. Jag minns framförallt godishyllorna och hur jag samlade på mig, stal godis under flera tillfällen och gömde mig ute på lagret där jag tryckte i mig mängder tills jag mådde illa. Jag njöt av att jag lyckats samla ihop så mycket godsaker, men hade ångest för jag visste att det var så fel. Jag åt snabbt och metodiskt och gömde alla spår efter mig. Jag tror jag hetsåt den där första gången för att det fanns en möjlighet till det. Som liten var det ändå svårt att få åtkomst till godis och mat, så därför, så fort vi var på fest och kalas så ville jag alltid ha mer. Jag kände mig aldrig nöjd, aldrig mätt, jag tror att jag föddes hungrig.
Jag föddes tidigt och var undernärd de första månaderna av mitt liv. Jag fick matersättning några månader och jag blev rikligt matad för att komma upp i vikt. Jag känner på mig att det programmerade mig lite. Inom familjen hade vi god hälsa och som lite knubbig, men absolut inte svårt överviktig flicka, fick jag ofta höra från mina nära att jag skulle se upp att inte äta för mycket. ”Vi tänker bara på ditt eget bästa” sa de. Genom detta hade jag samtidigt enorma hungerkänslor. Som ung flicka var jag alltid aktiv och fokuserade redan som liten på bollsporter och dans. Likt kreativiteten i dansen älskade jag även musik, att skriva och måla. Gymnastik hatade jag för jag var klumpig. Jag skulle vilja beskriva mig som ganska blyg, men samtidigt medveten och envis. På något sätt går de personlighetsdragen ihop, de var jag.
Konflikten kring mat skulle komma att prägla mitt liv mer och mer och på den tiden. Framåt 80-talet så visste jag ingenting om bantning, men jag visste att det ansågs ”fint” att inte äta så mycket. I mitt fall mitt fall så njöt jag mängder när jag hetsåt. Som en lyckoceremoni med mat och goda saker. Bara någon minut efter hetsätningen så fylldes jag med en lika stor portion mättnad och illamående som självhat. Senare i tonåren gick jag från att svälta mig i perioder till att hetsäta i perioder när tillfällen gavs. Detta eskalerade efter gymnasiet och när jag flyttade hemifrån till universitetet. För första gången kunde jag vara helt i fred och äta så mycket jag ville. Mitt första år när jag flyttat hemifrån hade jag hetsätningsperioder flera gånger per vecka. Jag förstod inte problematiken eller att jag var ätstörd. Sedan i och med att vikten ökade markant så började jag må extremt dåligt när familj och vänner hemifrån, som jag inte träffade så ofta kommenterade och undrade hur jag kunde gå upp så snabbt i vikt.
Jag hetsåt i perioder, men relativt kontinuerligt mellan åldern 19 – 45. Det var först när jag var i 30 års åldern jag sökte hjälp och fick diagnosen anorexia/BED. I långa perioder svalt jag mig själv för att sedan återgå till hetsätningen. När jag väl såg till att fixa hjälp så fick jag verkligen det. De flesta som känner mig väl känner till detta med mig och har visat stor förståelse. I grunden har relationen till både familj och vänner alltid varit god.
Jag fick terapihjälp 2007, KBT behandling i 6 månader men när jag gick den så var jag så inne i min ätstörning och jag fejkade mitt beteende. Jag ljög ständigt för psykologen och trodde inte på att jag hade så svåra problem. När jag senare, 2015 började må riktigt dåligt och gick in i en depression var hetsätningen det enda jag njöt av. Samtidigt som jag visste nu mer hur skadligt det var. Jag fick då ännu en chans till hjälp. Denna gång i 3-månaders lång gruppterapi. Denna gång visste jag allvaret och jag lärde mig enormt mycket om vilka verktyg jag behövde använda för att inte fastna så djupt i det.
Idag är jag gastric bypass opererad och hetsäter inte. Jag kände mig ”fri” från hetsätningen 2017 och opererade mig 2019. Min “minimage” gör att jag inte kan hetsäta på det sättet utan att jag mår fysiskt dåligt. Jag tycker att mitt matfokus och ständiga sug eller lusten efter mat samt även önskan att trösta mig med mat verkligen har minskat markant. Jag var tidigare en slav under mitt ätbeteende, ständigt orolig och kände ångest och stress över mat. Det har släppt och idag har jag en avslappnad inställning till mat och mitt ätbeteende.
Det är inte alltid som det syns på en person att denne lider av hetsätningsstörning men att
de som lider av det verkligen lider av det. Det är ett otroligt destruktivt sätt att leva.
…
HOBS-volontären Lana har intervjuat den anonyma personen och skrivit ihop hens erfarenheter. Vill du också bli intervjuad om dina erfarenheter av hetsätning, så att vi kan bryta stigmat tillsammans? Kontakta oss på: ambassador@hobs.se och dela din berättelse av hetsätning.