En hetsätares memoarer
Publicerad 2021-08-25 13:26 Krönikör Anonym
Jag vet inte varför jag hetsäter eller hur jag ska lyckas sluta. Jag vet dock vilket lidande det innebär att vara så besatt av att äta, att allt annat i livet känns krångligt och ointressant.
Jag var ett lugnt och snällt barn som utvecklades normalt, gillade att pyssla och leka med kompisar. Sommaren 1992, mellan sexan och sjuan, gick jag från att vara normalviktig och självsäker, till att bli överviktig och osäker. Tänkte att jag var ful och dum, drog mig undan och åt. Beteendet har fortsatt, trots man, tre barn (nu tonåringar), hus, jobb och flyttar (till och med provat egen lägenhet i en månad vid två tillfällen). Varje kväll har jag lovat ”detta var sista hetsätningen, imorgon ska jag äta normalt” och således ”misslyckats” tiotusen gånger.
Jag vill inte skylla på mina föräldrar (de är hyfsat uppmuntrande och stabila), uppväxten eller skönhetsideal (genomskådade modebranschen redan som tonåring). Kanske har jag haft det för bra, har inte tvingats bita ihop eller ryta ifrån för att bli accepterad. Redan Aristoteles skrev att det är våra vanor som formar vår karaktär. Att känna sig misslyckad, hetsäta, skämmas för att sedan ta nya tag är en ond cirkel som blivit min livsstil.
Mitt arbete på Arbetsförmedlingen sköter jag, har gjort omvänd karriär eftersom jag inte klarade det mer komplexa jobbet som landskapsarkitekt. På jobbet är jag sysselsatt och omgiven av kollegor. Där får jag vila från stressen och suget hemma. Hemma triggas jag av stök, villrådighet och irritation över maken och barnen. Desperat önskar jag att min mun kunde sys igen. Jag kan hetsäta 10 000 kcal på en dag, i snitt äter jag 4000. Det är ett mysterium att jag bara har ett BMI på 27. Självklart duger alla som de är men jag vill bli fri från matmissbruket eftersom jag vet hur mycket lättare tillvaron är när jag ätit lagom och kan fokusera på annat än mat.
Jag är öppen med min beroendesjukdom eftersom jag tror att skam hindrar tillfrisknande. Jag tror jag behöver bli ännu snällare mot mig själv och ha förståelse för min egen process. Se motgång som en naturlig del av utveckling. Försöka förhålla mig nyfiket till suget och med självmedkänsla till hetsätandet. Våga lyssna inåt och ta ansvar för mina behov. Sluta hoppas att någon annan ska rädda mig. Tror också att jag behöver ett sammanhang (precis som i ”råttparksexperimentet”) som ger struktur, sällskap och mening. Men det är lättare sagt än gjort.
Har sedan 2009 haft olika insatser från vården. Bland annat psykologsamtal 1 gång/månad (2009-2014), hjälp av sjuksköterska att följa ett bulemi-självhjälpsprogram (2012), parsamtal (2010-2012), mindfulnesskurs (2012), psykologsamtal på vårdcentralen (2012), individuell kurs i basal kroppskännedom (2012), Radiopsykologen (18 okt 2012), dagvård hos ätstörningsenheten (2013), stödsamtal med arbetsterapeut (2015), kbt i grupp (2019), diagnosskola (2019), familje/parterapi (2018-pågår), stödsamtal med behandlingspedagog (2019), boendestöd (2019-2020), internetkurs i självmedkänsla (2020), internetbehandlingen NÄRA (2020), beroendeterapeut (2020-pågår), terapeut (2021-pågår). Har också mediterat och yogat hundratals timmar, läst självhjälpsböcker, jobbat med matdagböcker, deltagit i samtalscirklar och helgkurser, varit med i OA och haft sponsor.
Erbjöds en NP-utredning 2016 för att se om det fanns ”något bakom” min hetsätningsproblematik och då fick jag diagnosen autism. Det kom som en chock för både mig och mina nära. Gav diagnosen en chans (hade bland annat boendestöd ett år), men när den inte hjälpte mig begärde jag en second opinion 2020. Det privata företaget som gjorde den menade att jag inte uppfyllde ett enda av de sex kriterierna för autism, så nu har jag bara diagnoserna ospecificerad ätstörning och GAD.
I min vårdplan från 2019 har chefsöverläkaren på Vuxenpsykiatrin (som jag aldrig träffat) skrivit: ”låg/obefintlig utvecklingspotential” samt ”behandlingen har gjort mer skada än nytta”.
Hetsätning är komplext och visst har jag haft nytta av vården. Eftersom 7 av 10 hetsätningsanfall lär försvinna med regelbunden kost hade jag velat ha mer stöd att få till just det. Jag behöver varken terapi eller någon särskild diet. Jag behöver handfast, långsiktig hjälp att traggla in ett normalt ätbeteende. Och någon att ringa till när det krisar.