När orken tog slut... Publicerad 2019-05-18 20:19 Krönikör Jenny Vinglid Idag för tre år sedan hade jag ett av mitt livs jobbigaste jobbsamtal. Under en tid hade jag i min roll som generalsekreterare stöttat och krigat för en familj vars barn levde med sjukligt svår obesitas. Denna 15 åring levde med obesitas i princip hela sitt liv, vad vi brukar säga, generna valde att landa i hens kropp. Föräldrarna har sedan barnet var litet fått kämpa för att få hjälp, fått kämpa för att övertyga sjukvården att de inte var slarviga lata föräldrar. Fått stånga sig hesa gentemot skolan för att barnet skulle få en trygg skolgång. Fått övertala idrottsföreningen att hen kunde vara med i laget utan att behöva bli uttagen till någon match. Sista spiken som fick allt att rasa var när socialtjänsten ville omhänderta hen då de anklagade föräldrarna för att vara ansvarslösa och inte kunde ta hand om sitt barn. Jag har själv fått läsa, haft samtal med skolpersonal, vårdpersonal och till sist socialtjänsten. Att i egenskap som representant från HOBS berätta att obesitas är en kronisk sjukdom. Jag har överröst med forskningsrapporter, studier och försök till kunskapsökan!Precis när jag skulle skicka ut ett vädjande mail till hela mitt nätverk inom professionen fick jag det samtalet jag aldrig trodde jag skulle få...Hen orkade inte stå emot längre... ❤️ Detta är inte första gången något sådant här händer men det var första gången för mig. Vi fortsätter kämpa för att det aldrig ska få hända igen! Föräldrar till detta barn har adress i det enda län i Sverige som inte erbjuder någon strukturerad obesitasbehandling för barn och ungdomar! Där jag personligen för bara några veckor sedan fått höra från rektorer ”vi har inte dessa barn på våra skolor” ”Dessa barn” är precis som vilket barn som helst, precis som ett barn med celiaki, laktos, anorexi, adhd, dyslexi mfl. Titta er omkring detta barn finns i din närhet ❤️ Fuckviktstigma