Corona, är det slutet för mig?
Publicerad 2020-10-08 12:03 Krönikör Anonym man 45 år
Enligt alla medier i Sverige så förmedlas detta som slutet för mig som lever med fetma. Är det verkligen så eller ville man bara skrämma oss till att skärpa till sig?
Kanske ska tillägga att jag är man också så klickar i på ytterligare en riskfaktor som media tydligt förmedlar ut.
Till en början trodde jag inte på det som förmedlades ut, var nog inte ensam om det. Men ganska snabbt landade det i mig att det fanns ett tydligt samband och det gjorde mig förtvivlad. Min första tanke var: hur kunde jag ha misslyckats så pass att jag nu är en av riskgrupperna för att inte överleva Corona? Varför har jag inte gjort något åt det tidigare? Det är minsann MITT fel! Den känslan malde och malde inom mig i flera månader och jag anklagade mig själv dagligen. Jag gjorde återigen en massa tappra försök att gå ner i vikt. Startade veckan med en diet för att efter några dagar senare gå över till nästa diet som jag visste fungerade för något år sedan. När alla gym stängdes ner kunde jag inte dra igång med träningen, vilket i och för sig bara var en undanflykt för min del för jag hade ändå aldrig gått dit. Vet inte hur stor förmögenhet som jag gett alla gymkedjor utan att satt min fot där än….
Förutom medias oro, folkhälsomyndighetens fruktan och egentligen hela världens farhågor tampades jag även med min familjs och min egna rädsla. “Pappa kommer du hamna med en sån slang i näsan?”, frågade mina barn mig. Min fru uttryckte även oro och var uppriktigt rädd för att jag skulle drabbas av Corona och ville att jag skulle isolera mig.
Jag gjorde allt för att upprätthålla en fasad med att ”starka Baloo” kan stå emot allt.
Men sanningen är och var att jag aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Så fort barnen kom hem från skolan stirrade jag maniskt på deras näsor för att se om de blivit förkylda. Jag hittade på lekar för att få dem att tvätta händerna extra noga, jag såg till så det var jag som lagade all mat. Och tillslut ljög jag ihop att jag hade ont ryggen så jag var tvungen att sova på soffan istället för bredvid min fru i vår gemensamma säng.
Även om jag gjorde allt för att dölja min oro och rädsla så syntes den ändå. Mina anhöriga och arbetskamrater frågade ofta om jag inte var rädd och om jag inte skulle ta tag i problemet en gång för alla. En gång för alla? Jag ställer mig lite frågande till om alla övriga försök till egenvård för min vikt inte varit seriösa? Alla dieter, piller, maskiner jag testat, har man inte trott att jag gjort det på allvar? Vem vill frivilligt svälta sig själv i 12 veckor och rasa i vikt för att några månader senare vara tillbaka och ytterligare några kilo plus? Vilken normal fungerande människa köper en apparat för flera tusen som ska vibrera magmusklerna för att det utlovades 15 kg viktminskning? Hur många viktminsknings böcker och koncept tror dom inte jag testat?? För att inte tala om alla piller med naturliga medel som ska öka ämnesomsättningen. Tro mig, jag har försökt allt. Trots de verkar människor tro att det handlar om lathet. På nyhetsinläggen som handla om att personer som levde med fetma var riskgrupp kunde man läsa kommentarer om att vi feta måste ta vårt ansvar och sluta äta, för vi får minsann skylla oss själva! Då kunde jag inte hålla mig stark längre, då brast det helt mig. Jag orkade inte upprätthålla min fasad som starka ballou längre, jag hade ett enormt tryck över bröstet vilket jag först trodde var att jag drabbats av corona. Jag har aldrig haft ångest så detta var en ny känsla för mig. Jag hade svårt att få ner luft och kände ett sånt tryck över bröstet. Jag vågade inte heller berätta något för min fru för jag skämdes något enormt. Jag som var familjens starka person som alltid stått upp för oss som familj, har aldrig visat mig sårbar. Jag låg nu i en hög på golvet och grät och var livrädd. Jag fick tips att kontakta en psykolog och det blev min räddning.
Efter några samtal hade den värsta ångesten lagt sig och jag lärde mig acceptera att jag verkligen gjort allt jag kunde på egen hand och nu var steget att jag behövde behandling för min vikt. För vet ni vad, jag hade provat allt som fanns tillgänglig mer än 1 gång! Då uppstod nästa dilemma....det fanns ingen behandling att tillgå!
Jag har tidigare funderat på operation men pga ett problem med min tarm från barndomen är en magoperation svårt att få till. Okej tänkte jag vad finns då frågade jag min läkare på vårdcentralen? Till svar fick jag: nä tyvärr, du har ju testa allt vi har att erbjuda och det som är kvar är två läkemedel med de är dyra eller kirurgi”.
För mig, i min livssituation som är hemma och sjukskriven pga risk för Corona, har lett till lägre inkomst vilket gör att jag inte har någon möjlighet att lägga på något läkemedel, inte heller på någon dyrt nytt pulver.
Är jag med fetma dömd att leva som risk pga brist på behandling??
Det viktigaste medskicket jag vill ge er alla.
Klandra inte er själv! Lever man med fetma har man testat allt och verkligen tagit det på största allvar!