25 år med bantning, vikthets och självhat
Publicerad 2020-02-21 15:15 Krönikör Elsa
Jag föddes nog hungrig. Några veckor för tidigt den där väldigt varma sommaren 1975. Underviktig och i behov av näring fyllde mina unga föräldrar mig med mjölkersättning. Tre månader senare låg jag högt över normalkurvan och blev satt på diet. Så rent krasst, kan man säga att jag började banta redan som spädbarn. Hungern, suget och känslan av att vilja ha något mer att äta har följt mig genom livet. Som barn var jag ganska aktiv och blev aldrig så där stor så att det stack ut men jag var inte den slanka tjejen heller. Och, jag gjorde allt jag kunde för att smälta in. Så fort vi hade stora middagar hemma som frestade och jag ville ta om, så visste jag någonstans att det skulle jag inte. ”Det räcker nu, Elsa. Vi tänker bara på ditt eget bästa.” Jag minns hur jag stal saker från kylskåpet och redan som 8-åring åt i smyg och hur jag njöt av det i stunden. Skammen som följde tror jag har ristat in sig under huden på mig.
Tonåren kom och utseendefixeringen med den. Vi flyttade från landet in till stan och jag var exotisk för de något mer härdade kidsen i stan. Jag spelade tennis och dansade och hade ett bra självförtroende. Jag visste inget om bantning men jag visste att det var ”fint” att inte äta stora portioner eller att hoppa över måltider och detta var något som jag och kompisarna skröt om i högstadiet. Jag var helt normalviktig men jämförde mig med de stora tjejerna i skolan. När jag ser bilder på mig själv från den tiden önskar jag att jag kunde krama om 14-åriga Elsa som våndades invägning hos skolsköterskan. Tjejer skulle väga under 60 annars var man ”tjock” (enligt tjejerna i klassen, inte skolsköterskan). Jag vägde 63 och skämdes. Jag skämdes över en helt normal och frisk kropp. Ett ätstört beteende som manifesteras som liten, flammade upp. Som exempel avskydde jag att äta framför folk utanför hemmet. När jag, mellan 8:an och 9:an, var på språkresa i England fyra veckor hemifrån tappade jag rejält i vikt då jag knappt åt under dagarna. I snitt åt jag ett mål per dag under dessa fyra veckor. När 9:an började blev jag hyllad i omklädningsrummet av tjejkompisarna för att man nu kunde se mina revben. ”Så snyggt, hur har du gjort!?”. Jag njöt av komplimangerna samtidigt som jag faktiskt inte riktigt visste hur jag gått tillväga förutom att jag då inte ätit ordentligt en hel sommar. Jag hade dålig koll på det där. Men att inte äta det var bra. Att ha aptit och äta rejält var något fult. Så tänkte jag som 15-åring och så fortsatte jag att tänka fram tills bara för nyligen.
Första gången jag var riktigt stor var efter jag flyttat hemifrån för att studera på universitetet som 20-åring. På ett par år gick jag upp 45 kilo och jag isolerade mig totalt. Jag levde i ett samboförhållande och gömde mig i relationen. Jag skötte studierna som jag skulle men inte mitt sociala liv. Jag hetsåt i smyg och spenderade mycket tid på att hata mig själv och min kropp. Jag hoppade på ett kost- och träningsprogram första gången 1997 och vägde 112 kilo. Jag minns att jag grät i bilen innan jag skulle in och väga mig. Jag var livrädd för vågen och att möta den där peppiga tränings konsulentens blick. Efter det var gjort kände jag en lättnad och en samhörighet i gruppen. Jag sög åt mig allt på lektionerna och hela begreppet som en svamp. Jag var hänförd och entusiastisk och gick ner snabbt. Disciplinfast, stenhård och restriktiv. Hyllad av vänner och familj. Träning kom jag igång med efter jag tappat 25 kilo och körde loss och blev kär i spinning, aerobics, body pump. All gruppträning älskade jag. På 14 månader gick jag ner till 68 kilo. Jag gjorde slut med sambon. Bodde själv för första gången och njöt av livet och av min ”nya” kropp. Och så gick jag upp i vikt igen. Du vet kanske hur det där fungerar? På ett år gick jag upp nära 30 kilo och jag vågade knappt visa mig ute.
Såhär såg mitt liv ut i över 20 år. Jag har bantat ner mig, tränat fanatiskt, tröttnat, blivit inaktiv, överätit och gått upp igen. Och när jag bantat ner mig så pratar vi 25-50 kilo några gånger upp och ner. Jag är fantastisk på att gå ner i vikt och minst lika bra på att gå upp igen.
Detta ständiga jagande av kilona, ångest och svackorna jag hamnat i när jag gått upp allt igen har länge styrt mitt liv, mina relationer, mitt mentala och mitt fysiska mående. 2016 bestämde jag mig efter ännu en misslyckad diet att jobba mer med mitt inre. Jag gick i terapi och började intala mig själv att jag duger precis så som jag är. Jag hoppade på body positive-vågen och började acceptera min stora kropp. Jag gifte mig och hade det bra. Men så sprack relationen och vi separerade. Jag hade initierat det hela och visste att vi inte fungerade ihop. Han drack och jag fortsatte att öka i vikt och vi mådde inget bra tillsammans. Där i ensamheten hamnade jag i en djup depression och vill inte leva. Jag kände att hela jag var liksom slöseri med plats på jorden. Efter fantastisk hjälp från sjukvården, mina fina föräldrar och rätt medicin kom jag ur det där tunga. Jag fortsatte att överäta och vara inaktiv och vikten steg fortsatt uppåt. Men jag började ta hand om mig själv på ett annat sätt. Jag var långt ifrån nöjd i min kropp men jag var ok med den. Jag undersökte yoga för stora kroppar och började praktisera hemifrån. Stresshantering och meditation var några verktyg som jag använde i en form av självhjälp. Jag försökte undvika att hoppa på nya dieter. Vikten fortsatte uppåt. Sommaren 2019 hade jag accepterat min stora kropp tillräckligt. Jag vägde nästan 150 kilo och hade nu börjat få svårt att gå och jag började få ångest över att bli sjuk. Hur skulle mina knän hålla mig uppe, mitt hjärta orka slå? Det var obekvämt att ligga i sängen, att komma ur soffan. Jag kände mig gammal och fånge i min kropp. Jag accepterade min kropp samtidigt som jag vantrivdes i den. Mitt inre och mitt yttre var så långt ifrån varandra och jag började undersöka möjligheterna till obesitaskirurgi.
Jag träffade en läkare på en obesitasmottagning en solig måndag i augusti. Tydligt och pedagogiskt berättade läkaren vad som händer i ens hjärna och hur svårt det är att bibehålla viktnedgång. Läkaren upplyste oss om hur det inte är individens fel att vikten mest troligt ökar igen efter en viktnedgång. Det var som en blixt slog ner från ovan. Så klart! Jag förstod mig själv för första gången på riktigt-RIKTIGT. Där och då sa jag förlåt till mig själv och min kropp. Jag berömde mig själv för hur jag kämpat mot biologins lagar och samtidigt tackade jag min kropp, min fysik för hur den hanterat alla ned- och uppgångar, all ångest, sorg och känsla av utanförskap. Det gav mig hopp och insikt och jag bestämde mig på dagen den 27 augusti för att göra en obesitasoperation. Väl påläst och fullt medveten om riskerna och att en obesitasoperation inte garanterar viktnedgång eller att du lyckas hålla vikten nere men den ger dig ett redskap som gör det enklare att kontrollera intaget.
Den 11 september 2019 opererades jag privat. Jag ville inte vänta så jag betalade 72 500 kr själv. Allt gick fantastiskt bra, inga komplikationer. Det har rullat på fint så här 5 månader senare. Den största friheten är att jag för första gången i mitt liv släppt taget om mat. Efter så många år av fokus och besatthet och tankar som ” Vad ska jag äta? När ska jag äta? Hur ska jag äta? Vad ska jag INTE äta?”, så tänker jag nästan inte alls på mat längre. Jag känner knappt matdoften. Jag ser till att äta 5-6 mindre mål per dag och att jag får i mig rejält med proteiner och det verkar fungera. Jag har inget sug eller hungerkänslor ännu och jag är så tacksam att slippa det. När jag tidigare gått på restriktiva dieter har jag saknat mat, längtat efter mat. Inte den här gången. Jag ger min kropp och min minimage det den behöver och det verkar räcka. Jag njuter av detta så länge det varar. Jag jagar inte kilona och jag har en lång bit kvar innan jag når mitt mål. Men jag kan idag gå utan att få ont. Knyta skorna utan att nästan tappa andan. Jag sover bättre, snarkar knappt. Jag har börjat dansa på gymmet igen och vågat komma igång med spinning. Jag äter inte antidepressiv medicin längre. Jag fortsätter jobba med kroppskärlek och på att vara snäll mot och älska mig själv. Jag yogar, mediterar och jag har nu börjat arbeta som volontär på HOBS för att lära mig mer och för att nå ut och kanske hjälpa någon annan där ute. Oavsett kroppsstorlek. Mitt nästa steg är att bada kallbad, nakenbad på Sibbarp, något som skrämmer mig vanvettigt. Men jag tänker ta plats och min kropp har rätt att synas där vare sig jag har ett BMI på 42 eller 22. Pinga mig om du vill haka! HOBS har mina kontaktuppgifter.
Det jag har lärt mig dom senaste åren är, att för mig måste jag må bra på insidan för att kunna påverka min fysiska hälsa och välmående. Det har varit en tuff, lång och lärorik resa. Så länge jag lever kommer den att fortsätta.
"You can't hate yourself into a version of yourself you can love."